När folk dör

Childhood is the kingdom where nobody dies.

Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget egentligen. Det här är vad jag tänker på just nu. Dödlighet. Livet. Hur man lever vidare – och hur man inte gör det. Vad säger man till den som förlorat någon? Jag tror att det är bättre att säga något, vad som helst, än att inte säga något alls. Men är det verkligen så? Vill folk i vardagen inte bli påminda, eller vill de höra att man tänker på dem? När jag förlorade min mormor var jag ändå ganska liten, typ 10-12. Då ville jag bara kramas och prata, ingen sorg i ensamhet där. Minns samma sak när en tjej i min klass i mellanstadiet förlorade sin mormor. Men när jag förlorade en barndomskompis jag inte längre hade så bra kontakt med för nära två år sedan då kändes sorgen mer privat. Men trots det känns det jättebra när folk sade någonting om det. Men vad tycker andra? Detta dilemma tycks bara gå runt och runt i min skalle och jag ser inget slut än. Men jag tror, och hoppas på, att det känns bättre att få höra något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: